När det gått över

Det finns så mycket att få gjort tusen ideér, så mycket att det inte blir något.

Jag hörde detta på P1

“När jag tänder i spisen, tänker jag bara på veden. Inte på nåt annat. På veden. Inte på skogen, inte på träden eller människorna som fällt dem, det spelar ingen roll. Jag är bara intresserad av veden – om den är torr och om den där fucking spisen går att tända eller inte, om skorsten kommer att hosta tillbaka röken som en gamling på fattigstugan som fått nåt i halsen.

Meningen med livet? Dra åt helvete. Det finns ingen mening.

Ok, snödropparna är häftiga, och vårens rännilar, du vet. Bäckarna. Solen. Jag klagar inte. Och när man går ut på morgonen i gummistövlarna men fortfarande bara i nattlinnet, och det inte är kallt fastän vattenbaljan är täckt av en tunn ishinna och sängvärmen håller sig kvar mellan den heta huden och flanellens vävnad, när man låter blicken svepa över gårdsplanen – alla stigarna är krattade, allt är någotsånär som det ska, saven droppar motvilligt från björken ner i kärlet: plopp, plopp, plopp. En fågel kvittrar för sig själv. Man drar in den friska, ännu oförstörda luften i lungorna och – uff – man sätter sig på huk i mossan bakom utedasset och ser det glittrande kisset sugas upp av laven – och man är lycksalig.

Det kanske är där som meningen står att finna. I just det ögonblicket. I det enda ögonblicket, när man har tid att se sig omkring, på himlen till exempel. Bara se på den utan att tänka på nåt särskilt. Inte klura på till exempel om Gud finns eller inte, eller om det drar ihop sig till regn och man borde slita tvätten från linan eller så.

Men, vet du, allt det där finns ju i alla fall, bara sådär – utan dig, inte för din skull. Du bara råkar vara här, av en slump. Att glädjas eller sörja detta faktum, det är vars och ens ensak.

Snurrar planeterna? Låt dem snurra.

Utvidgas världsalltet? Vadå, förlåt – drar det ihop sig igen? Nå, låt det dra ihop sig bäst det vill, det var på tiden. Dra ihop sig bara och försvinna. Fridens liljor!

Åt helvete med världsalltet. Jag behöver det inte. Ifall det behöver mig – varsågod, här är jag.

Som en gång i den där drömmen, när jag blev utvald till att föra mänskligheten vidare, som en sån där urmoder. Hela världen gick under, det var atomkrig eller nåt liknande. Jorden var röd, himlen var röd, allt var ett enda rött dammoln, och det gick inte att se var nåt började eller slutade. Och ur allt det röda kommer nåt slags fartyg liksom ur dimma, ett sånt där rymdskepp, typ flygande tefat, och en röst, en åskliknande stämma över hela himlen säger (om det nu inte var eldskrift på himlavalvet, jag vet inte, jag kanske hittade på det efteråt): ”Andra”, sa den, ”var redo! ”Här”, sa den, ”kommer det att ta miljarder biljarder år innan livet återvänder till jorden i en molekyl, men du har möjlighet att börja ett nytt liv därborta.”

ur

Andra Neiburga   Skjut på, gumman, skjut på!